Mina kära vänner, och bekanta!

Ni vet ju att jag har en ögonsjukdom, en synnedsättning.. Men jag tror inte riktigt ni förstår.. Vad det är, jag faktiskt lever med..
Har hittat klockrena exempel, på vad andra med denna sjukdom uppelver, och som man behöver tänka på.. (Som jag då känner igen mig själv så väl i)

Så nu, kanske ni har lite mer förståelse, för varför jag upplevs som klängig, allmänt seg, eller bara krävande..

I samband med att man träffar vänner, går på kalas eller restaurant måste man planera noga när man har RP i vuxen ålder och har fått sina synfältsbortfall.

Svårast och mest avgörande är ljussättningen i lokalen. Man placerar sig strategiskt med ljuset i ryggen eller vid bordets kortända för att ha kontroll.

Synfältsbortfall i mittperiferin kan ställa till en hel del problem. Man ser inte den hand som sträcks fram för att hälsa och ser då till att vara först på plats så får de andra ta initiativ. På så sätt kan man undvika att hälsa på samma person flera gånger. Sitter man runt ett bord är det svårt att se det som serveras och ha kontroll över var glas och annat som står.

Det är lättare att känna igen människor genom deras kroppsspråk och gester än att leta efter ansiktet i nedsatt belysning.

Andra har svårt att förstå synnedsättningen och man blir ofta anklagad för att simulera. Är det olämplig belysning är det också svårt att uppfatta hur de andra reagerar på det man säger. Då blir man tyst och utanför – inte delaktig. Det känns ibland pinsamt att be om hjälp till toa, speciellt om man är ute första gången med en person av andra könet.

Med gravt nedsatt syn till följd av RP har flera noterat att de tänker på vad de beställer så att maten skall hålla sig kvar på tallriken och inte sprätta runt. Detta speciellt om man är på en dunkelt upplyst restaurant. I dunkelt ljus smakar inte heller maten så bra för man vet ju inte vad man får in i munnen.